Att sakna sin bebis

När jag va på festen, eller om man kan kalla det fest, i lördags, så frågade min kompis om jag saknade Vincent. Det va strax innan jag skulle åka hem och hade varit borta från han i 6 timmar. Jag sa som det va och sa nej, att jag är inne i nuet och har kul och tänker inte så mycket på det där hemma. Jag vet inte varför jag känner så. Varför saknar jag inte Vincent? Jag vet jag hade saknat han om jag va borta hela dagen, eller om jag va hemma själv osv. Men när jag tex är på fest eller är upptagen med nåt så tänker jag inte på han så mycket. Jag vet ju att Danny tar han om honom och det blir ju lite samma sak varje dag. Men jag kan må dåligt över att jag inte känner som alla andra föräldrar? Jag ifrågarsätter mig själv hur jag inte kan sakna honom och vad det beror på, om det är nåt fel. För andra mammor jag pratat med, tex på mitt förra jobb. Där va hon tvungen att ringa hem hela tiden och höra vad hennes barn gjorde. Men varför har inte jag det behovet?.. Jag trodde man skulle bli typ besatt av sin bebis, att vilja va med han hela tiden, inte kunna va utan han nån sekund. Men jag känner inte alls så. Däremot kan jag känna oro när vi lämnar ifrån han till andra. För ingen känner han lika bra som jag och Danny gör. Men när Danny har han är jag lugn.

 

När jag sa att jag inte saknade han känns det som de trodde jag inte brydde mig om honom. Men det gör jag!

Jobbigt när man får såna frågor där de förväntar sig man saknar han jättemycket osv, men när man egentligen inte ens haft han i tankarna och kommer på sig själv att man inte ens tänkt på honom..

 

 

E ju själv ingen mamma men kanske du inte saknar för du inte ens har hunnit få sakna honom?
Du kanske är med han rätt ofta och hur ska din kropp veta vad "sakna mitt barn" är för känsla när du inte ens hunnit uppleva den?
Ett par timmar är inte så lång tid att hinna sakna, men kanske när du väl får känslan en gång kanske du kommer sakna snabbare andra gånger... haha jag tänker så konstigt :P

Sen kanske du inte hann sakna honom för du veeet ju att du snart kommer få se han igen.

Jag tycker det är bra med föräldrar som kan vara i nuet, nu menar jag inte att man ska skita i sin unge när man inte har det, men att man kan låta bli att känna stress och oro och njuta av stunden... för det ger glädje med, att va utan sitt barn och må bra och sen träffa sitt barn med en "må bra" känsla..

Ja nu va jag konstig som sagt men kanske du fattar :P

Äsch vad löjliga dom är isf!! Du vet ju att han är i goda händer och har fått lite tid för att vara själv, det är klart att du ska njuta och inte tänka på honom då. Bara för att han är ditt barn betyder det absolut inte att du inte älskar honom just för att du tänker på dig själv! Jag säger alltid ~glad förälder, glatt barn~ så ta inte åt dig. Det är precis som när vissa människor frågar varför man inte går på fest tillsammans med sin respektive, precis som att man måste sitta ihop via en navelsträng.

Att kunna njuta av nuet på en fest är helt normalt, att ringa hem tio miljoner gånger för att man är orolig visar bara hur psykisk/kontrollmänniska man är. Och kan man inte släppa kontrollen och njuta av livet kommer man få svårt så småningom, speciellt när folk börjar trilla av pinnen runtom en så bry dig inte! De är förmodligen bara avundsjuka och vill få ner dig på jorden med näsan före, jag tycker det är oschysst av folk när dom gör så. Så heja dig, njut av livet medan du kan, i alla lägen! ;)

Jag tycker att du ska prata med BVC nästa gång d är där och säga hur du tänker och känner. Inte för att det är onormalt och säkert inte ovanligt heller utan mest för att du verkar tycka att det är jobbigt att känna som du gör!Min lille prins är 3,5 månad snart och jag har inte varit ifrån honom mer än ett par timmar än så länge för det har inte jag något behov av utan vill gärna ha honom nära! och folk i min omgivning försöker typ få mig att lämna bort honom, vilket jag tycker är svinjobbigt för jag vill inte det! med det sagt alla är olika och det är jätte skönt att slippa oroa sig och som sagt din sambo är pappa till vincent så såklart att du är trygg när han har honom, så det ska vara ju!:) Tänk inte så mycket på vad andra tycker det blri bara jobbigt då ;)

Det är ingenting onormalt eller fel i att inte sakna sin bebis när man inte är med den. När jag är på jobbet så kan jag sakna min lilla treåring så att det gör ont i hjärtat ibland. Men när jag har något planerat, till exempel träffa en vän eller resa bort över dagen för att få lite tid för mej själv, så tycker jag bara det är så otroligt skönt att vara bara jag och inte mamma. Och då spelar det ingen roll om det är farföräldrar eller pappan som har honom för dagen. Glöm aldrig bort att du fortfarande är du, även om du har blivit mamma. Jag planerar in saker ibland bara för att få vara mej själv för en stund. Ha inte dåligt samvete för att en del föräldrar saknar sitt barn vareviga mint, vi är alla olika och ingen är en sämre mamma för det. När du är med din son så ger du ju ditt allt och all kärlek han behöver, han tar ingen skada av att du får vara för dej själv då och då. Njut och kombinera egentid med mammarollen, och funkar det gör dej så är det ju bara att köra :)! Strunta i vad alla andra tycker och tänker. När jag fick min son mådde jag dåligt när folk påpekade att jag borde göra och känna vissa saker, vilket gjorde att jag fick en oerhörd press på mej som mamma. Men jag lärde mej att det JAG gör, det fungerar och ingen annan kan säga hur du ska bete dej som mamma. Lång och kanske lite suddig text men jag hoppas du förstår vad jag menar :)

Jag tycker du ska prata med någon om du själv upplever det som ett problem att du inte saknar honom! Tror inte det är helt ovanligt att känna så!

Kanske handlar det om att du vant dig att vara ifrån honom vissa stunder då du är och tränar osv. Jag har aldrig varit ifrån min dotter längre än ca 20 min då jag går till tvättstugan och skulle nog sakna ihjäl mig om jag var borta längre, men samtidigt så skulle ju det vara något jag vänjer mig vid!

Det tror jag inte att du behöver vara rädd för utan jag tror mer att de kommer bekräfta att det inte är så ovanligt och helt ok att känna så!:) Min lille kille är inte heller särskilt krävande, han vill bara ha mat, torr blöja och lite närhet så är han nöjd:) Jag tränar 3 dar i veckan och då är jag ifrån honom kanske 2 timmar och kan inte påstå att jag hinner sakna honom då eftersom jag är så koncentrerad på det jag gör samtidigt som jag vet att han har det bra hemma med sin pappa. Däremot älskar jag att komma hem till honom efter att jag tränat för att han alltid skiner som en sol när han ser mig men det är ju en annan sak!:)