Min lilla Vincent är inte en liten bebis längre. Och som i stort sett alla andra så saknar man bebistiden, den går så fort förbi! Men han är mycket gosigare nu. Han kan bara lägga sig i mitt knä och vila, eller somna på min axel i soffan. Man märker han känner sig trygg i våra famnar. Det är något jag har saknat innan. 

Vincent har alltid varit väldigt lugn, självständig, skriker sällan, nöjer sig lätt. Och jag är glad det fortfarande är så. Även på förskolan är han likadan, de på förskolan är nästan förvånade att han är så lugn och glad hela tiden. Har inte varit några problem alls. Han är en väldigt duktig pojke! Jag vet att jag kommer vara en ganska sträng mamma, eller jag kommer visa vem som bestämmer och att det inte lönar sig att skrika, han kommer inte få sin vilja igenom genom skrik och bråk. Jag är väldigt bestämd när det gäller det. Jag är ingen sån som ger allt till mina barn för de ber om de. De ska förtjäna det och jag vill uppfostra mina barn väl så de lär sig ta ansvar när de är vuxna. Om barn blir serverade hela livet, inte har några måsten, inte behöver städa sitt rum, så kommer de forma de som vuxna, (öhmm jag har ett bra exempel här hemma redan).. Jag ska lära Vincent ta ansvar, lära han laga mat, städa upp efter sig och att jag inte är där för att serva han hela livet.
Jag älskar uppvakta de jag älskar, men man måste också tänka på hur det påverkar en längre fram. Bortskämd är det sista jag vill Vincent ska vara och istället vara tacksam.