Symptomen innan allt sattes igång: Jag hade haft väldigt ont i huvudet dagen innan förlossningen, ont i magen som kändes som kramp och ilningar och endel mensvärk. Kände mig även riktigt trött och låg i sängen nästan hela dagen och va så trött på att vara gravid. Antar kroppen förberedde sig på dagen som väntade. Sen klockan 22.00-23.00 så började jag känna av kraftigare mensvärk nertill och även lite i svanken, kände mer en början och ett slut så jag började klocka dom.

Tips: Om ni vill starta förlossningen så testa äta McDonalds. Åt det kvällen innan slemproppen gick, och dagen innan förlossningen startade. Jag tänkte faktiskt att det skulle va sjukt om det startade nu när jag ätit McDonalds igen och det gjorde det. :P Fast förlossningen hade säkert startat oavsett.

Den 27 juni började de riktiga värkarna på natten, började klocka dom och de blev starkare och starkare och va ca 3-4 min emellan, det kom även endel blod på pappret när jag torkade mig så vi bestämde att åka in till förlossningen klockan 6 på morgonen. Värkarna va inte så farliga och vi trodde inte vi skulle stanna utan bara göra en kontroll, men tog med BB väskan utifall att.

 

Klockan halv 7 va vi i vårt rum men blev inte inskrivna på ett tag för de visste inte om jag läckt fostervatten så de ville inte göra någon kontroll, utan de behövdes en läkare som skulle göra det. När väl läkaren kom vid halv 9 så såg hon jag va öppen 4 cm. Vid den tiden hade jag väldigt ont och ville verkligen ha nån smärtlindring, (de va inte skönt de stoppade in ett långt instrument mitt i en värk.) Så äntligen skrevs jag in och fick testa lustgas. Tycker den hjälpte endel, men jag tycker den va vädligt obehaglig när jag fick i mig för mycket för man tappade kontrollen och försvann i en annan värld typ. Så de sänkte den, men den gjorde att jag kunde slappna av mer och fokusera på att andas bättre.

 

 

Började öppna mig rätt fort, efter drygt en timme va jag öppen 6 cm. Ville ha epiduralbedövning så fort som möjligt och de sa jag direkt när jag kom in, att när jag öppnat mig tillräckligt ville jag ha den. Men läkaren va upptagen för op länge och kom inte föränns vid 11. Då hade jag öppnat mig 8-9 cm och då fick jag istället en spinalbedövning. Den verkar nästan direkt och håller i ca 2-3 timmar. Skillnaden är att den kan man inte fylla på senare utan man får ta en ny spruta i ryggraden. Men eftersom jag va öppen så mycket behvöde jag inte fylla på den mer. Den gjorde inte alls ont att få, sen hade jag så enormt ont innan jag fick den så den smärtan bedövade kanske sticket endel. Den värsta smärtan tycker jag nog va värkarna jag hade innan jag fick spinalbedövningen, kunde inte riktigt vila mellan värkarna för de kom så tätt, jag skrek som jag aldrig skrikit innan och det kändes i halsen på kvällen. Jag är så glad Danny fanns där och peppade mig, höll hans hand och fick trycka allt jag kunde. Man behöver höra hur duktig man är och att det går framåt.

 

Efter jag fått spinalen så blev smärtan mycket lindrigare under värkarna, och jag kunde nästan sova emellan. Fick i mig lite mat och man kunde prata med mig igen. Man fick ingen kontakt med mig innan. Det negativa med ryggmärgsbedövning är att den kan stoppa värkarbetet, för nu öppnade jag inte mig på ett tag utan krystvärkarna kom inte föränns vid 2-tiden tror jag. Men det är värt det för man måste ha kraft till krystandet sen, jag behövde verkligen återhämta mig och den sprutan va guld värd!

 

När jag va helt öppen väntade vi på krystvärkarna, det ska kännas som ett kraftigt tryck nedåt men jag tycker det va svårt att veta hur det skulle kännas. Men när jag väl krystade under en värk kände jag det kända trycket. Va väldigt obehagligt att krysta när man hade en värk, men man vande sig vid känslan. Det va okey i början, och jag hade inte klarat det utan Danny som pushade mig och även barnmorskorna va till väldigt stor hjälp. De pushade mig hela tiden att ta i lite till och hur duktig man va, man får verkligen ta i det lilla extra för nåt ska hända. När väl huvudet börja komma började det svida ENORMT. Jag skrek att det sved och hur ont det gjorde, men det är inte så konstigt. När han väl va ute försvann all smärta, kunde slappna av och njuta av vår bebis. Man blev kär på nytt! Jag kände en sån otrolig lättnad att själva förlossningen va över och att jag klarat det.

Sen fick jag krysta ut moderkakan men det va inte så farligt, sved mest.

 

Jag fick små bristiningar så fick sy 2 invändiga stygn och 2 utvändiga. Bedövningsprutan man fick innan hon sydde gjorde lagom ont och de sved även till ibland när hon sydde. Men lustgasen hjälpte även lite här.

 

När jag såg Vincent såg jag direkt att han va lik sin pappa. Han har hans näsa och mun :) Men han va ljusare än jag trodde han skulle va. Han har brunt hår, ljusa ögonbrun och han verkar ha fått mina små ögon :)

Han har väldigt blå ögon nu, men får se om de blir bruna sen, ögonfärgen är inte helt klar föränns efter ett år.

Han är iaf världens finaste, vi är så lyckligt lottade som har honom!