Va ärlig mot dig själv

Ni som är förälder vet att det ibland kan vara jobbigt, att det inte alltid är himmelsriket och att man ibland kan tappa det. Det gäller bara att man inser det och att det inte är fel att det är jobbigt ibland, att man kanske inte alltid har den energi att ta hand om sitt barn som man önskar. Man gör det såklart, det är ens ansvar att ta hand om sitt barn, men det kan va jättejobbigt ibland. Tycker inte man ska måla upp en fantasivärld, man ska kunna säga det är jobbigt, att man inte orkar, att man behöver mer egentid osv. Varför ska det vara så tabu att visa de negativa sidorna med att skaffa barn? Eller att få barn är aldrig negativt men det finns alltid baksidor till allt. Varför visar inte föräldrar båda sidor? Jag tycker inte det är konstigt det är så vanligt med depression när vi, speciellt mammor, förväntas leva på moln och att man alltid känner villkorslös kärlek och att det aldrig känns jobbigt.

 

Inte konstigt jag kom i en svacka efter förlossningen när jag inte kände den kärlek till Vincent direkt, att jag inte kände behov att vara nära honom, för mig va det mer en plikt att ta hand om honom, han va ju en främling då. Sånt växer med tiden, det är en helt ny person man lär känna och det är inte alltid alla känslor kommer på en gång. Sen är en graviditet och förlossningen plus att bli förälder den största omställningen i sitt liv, hormoner rusar och försöker stabiliseras och kroppen ska återhämta sig.

Så låt det ta tid att komma in i eran roll som förälder. Det är inte som en saga och det är jobbigt ibland. Man kan känna sig urless på bebisskrik ibland och bara vill stänga dörren och gå. Man kan inte fly från situationen och det är just det som är jobbigt. I andra situationer som är jobbiga kan man gå ifrån, men man kan aldrig gå ifrån sitt barn för han behöver en och det är mitt ansvar att göra allt för honom oavsett vad. Därför behöver man vara två, så man kan gå ifrån ibland när det känns tufft.

 

 

 

Oavsett vad så älskar jag min son och skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom. 

 

 

Malin,

Jag har aldrig kommenterat i din blogg trots att jag läser flera gånger varje dag. Nu känner jag att jag måste!

Du har helt rätt i vad du skriver, vi blir frustrerade och bägaren rinner över ibland. Jag har själv precis fått en dotter som jag älskar mest av allt på jorden, men jag känner också vissa stunder att det är för mycket. Man gör allt som står i ens makt för att hon ska må bra, man vakar 24/7 över det lilla livet.

Det jag vill säga är att du inte är ensam om att tycka att det är jobbigt ibland. Problemet är nog vi själva, mammorna, som tror att vi måste leva upp till en idealbild som är helt sjuk. Man måste vara i form igen efter x antal veckor, tvätta, städa, vara snygg och trevlig i alla väder samtidigt som man ska ta hand om sitt barn på bästa sätt. Vi gör allt för att klara alla dessa saker, samtidigt som vi mörkar hur vi verkligen känner när det är kämpigt. Vi tror att det är onormalt att må dåligt och bli fed up stundvis.

Därför vill jag säga tack till dig Malin, som vågar öppna dig. För fram till häromdagen trodde jag nämligen att du också var en av dem som klarar bebislivet utan svackor... ;)

Du är så modig som vågar skriva om alla sidor av moderskapet! Jag har fått höra att man är gravid i nio månader o det tar sedan nio månader att komma in i mamma-rollen :)! Kram