Jag tror man lätt nöjer sig och blir bekväm med vardagen. Eller jag känner jag blivit väldigt bekväm, har samma rutiner nästan varje dag, inga tider att passa förutom bvc och när jag träffar mammagruppen. Så det tar emot att göra saker utanför "schemat". Att ringa min kompis för att träffas förstör lixom mitt "flow" jag har haha, eller om vi skulle ut och gå osv. Jag tycker det är skönt att slippa ha nåt planerat och bara gå ut och gå precis när jag är redo och färdig med allt annat, så att ringa nån och bestämma en tid för nåt tar emot.

Om jag ska träffa nån eller göra nåt utöver mina vanliga rutiner så hinner jag antingen inte träna, städa eller nåt annat jag gör varje dag. För jag har fullt upp med hemmafru sysslor varje dag. (Mitt liv låter verkligen toppenspännande).

 

Men saken är att jag vill lära känna nya människor, jag vill göra andra saker, komma ut mer, se mer. Blir väl mer i sommar men då blir det ju med min familj, är ju bekvämast..

Det är samma sak med träning, jag tycker det är skönast att träna själv, att åka till gymet utan att ha en tid att passa, att köra precis det jag vill i den takt jag vill och sen hem. Jag vill vara väldigt effektiv, vill få gjort så mkt som möjligt på en dag. Om det är en dag där jag tex träffat mammorna, så blir alla rutiner helt huller om buller och jag är stressad för jag inte hunnit med allt, men samtidigt vill jag träffa dom så en dag varannan vecka går bra.

 

Har inga tider att passa och gör i stort sett vad jag vill hela dagarna för Vincent är väldigt självständig, ändå känns det som jag inte hinner med allt och då har jag ändå inget socialt liv haha! Man kan ju undra var all tid tar vägen? Men för bekväm är jag, samtidigt är jag lycklig som det är nu och det är nog ändå det viktigaste, trots jag vet det kan finnas mer att hämta av livet. Men det kommer nog sen efter mammaledigheten när det blir nya rutiner.