Tycker det är mysigt att titta tillbaka på bilder från när jag va gravid. Man saknar magen, man saknar spänningen, vi va så förväntansfulla, fast det är vi fortfarande men nu på ett annat sätt. Men tror det kommer va lika härligt att vara gravid andra gången, då vet man vad som händer och ungefär vilken tid. Man vet när det är sparkar man känner och hur jobbigt det oftast är i slutet av graviditeten. Den väntar är sååå jobbig och man blir lätt deprimerad för jag kunde iaf inte göra nåt. Va så trött, hade huvudväk, att gå upp från sängen va en kamp och jag behövde kissa säkert varje/varannan timme dygnet runt. Men jag saknar graviditeten och förlossningen. Jag hade en väldigt bra förlossning. Visst gjorde det svinont men samtidigt är det en bra smärta och man blir så väl omhändertagen. Sen kommer man va mycket mer förberedd hur det kan va efter förlossningen.

 

De sydde 4 stygn och det sved så oerhört varje gång jag gick på toa, fick ångest varje gång jag va kissinödig, skrek av smärta och tårarna bara rann varje gång jag skulle kissa. Och inget hjälpte heller! Men med tiden läkte det och det blev bättre. Hade även en obehaglig tyngdkänsla där nere, som om allt skulle ramla ut när jag slappnade av. Men det försvann med med tiden. Sen fick man mjölkstockning två gånger där jag fick väldigt hög feber, sen skulle man amma de såriga bröstvårtorna på det i svettet. Mitt i allt det kände jag inte de lyckokänslorna alla talar om när man får barn. Jag kände bara att jag gjorde min plikt, att ta hand om Vincent, ge han mat, byta blöja och se till att han är säker. Jag hade lyckokänslor att han äntligen hade kommit, jag kände lycka att vi va en familj och jag fått dela det med Danny. Men egentligen inga direkta känslor för Vincent. Danny sa han hade starka känslor direkt, han kände han blev förälskad i han osv direkt så jag kände skuldkänslor varför inte jag kände så. Varför älskade jag inte honom?

Kommer jag nånsin göra det eller kommer jag bara ta hand om honom för det är min plikt. De tankarna gick runt i mitt huvud och det va nära man blev väldigt deprimerad. Antar det är vanligt efter en förlossning, mkt hormoner och de runtomkring har stora förväntningar hur man ska känna när man fått barn. Men det va bara att spela med för annars hade de väl tyckt man varit en dålig mamma. Tror det är många mammor som bara spelar att de känner sååån stor lycka när bebisen kommer upp på bröstet, eller hur obeskrivligt det känns och att de blev förälskade direkt. Det är de känslorna som alla förväntar sig, men det behöver verkligen inte bli så. Är en så stor omställning, det är en helt ny person man ska lära känna, hormonerna sprudlar. Det tar tid att lära känna sitt barn. Jag lär fortfarande känna Vincent. Men jag har känt att mina känslor för honom växer för varje dag och jag låter det ta den tiden det tar. För nu vet jag det inte beror på att jag är en dålig mamma, eller att han inte va efterlängtad för det va han verkligen och vi kunde inte fått en finare bebis!